Tack för alla gratulationer! Det känns såklart jätteroligt och nu är det snart dags att börja planera spektaklet. Har jag sagt att det här med framförhållning inte är min grej?

Nu är det kväll och nu ska ni få veta det roliga! (Och nej, Sandra, vi har tyvärr inte köpt en stuga i himmelriket.)

Vi ska gifta oss i sommar!

Den 23 juli kommer vi att ha ett litet utomhusbröllop i Klubbfors tillsammans med våra absolut närmaste och vi kommer att vigas av vår käre vän Markus (som lyckligtvis råkar vara präst).

Det kommer att bli litet och enkelt, precis som vi vill ha det.

Ikväll ska jag berätta något roligt för er, ungdommar!

Jag har varit väldigt strikt med LCHF:andet den senaste tiden och det har verkligen gått jättebra! Det har visat resultat på vikten och jag har inte varit sötsugen på väldigt länge, men nu....Gosh, I could kill för pecannötscheesecake från Röda Lyktan!

Det är seriöst det godaste jag någonsin har smakat i fikaväg.

Som jag ser det så har 3 alternativ och det är föjande:

1. Sluta ut mina studieplaner och söka jobb där så att jag får personalrabatt/kan komma åt receptet.
2. Hänga på låset till Småstaden imorgon för att köpa en bit.
3. Lägga mig och titta på Charlie & the Chocolate Factory och bli sugen på choklad istället.

Vad tycker ni låter bäst?

Klockan 14 har jag tid hos läkaren för att se om jag har hypothyreos. Wish me luck!

I min värld, då det kommer till barnuppfostran, så är en konsekvens någonting som har en direkt koppling till "det de har gjort". Har de exempelvis sönder en leksak så kan de inte längre leka med den, häller de ut mjölet då vi ska baka så kan vi inte baka i och med att vi inte har något mjöl kvar och så vidare.

Att till exempel skicka in sina barn i sitt rum, ta ifrån dem deras leksaker eller favoritfilm ser jag inte som en konsekvens, det ser jag som ett straff. Och vad ger det? (Förutom ingenting då.)

Vill jag att mina barn ska ha sönder sina grejer? Nej, givetvis vill jag inte det. Men jag vill inte heller att de ska låta bli bara för att jag säger det eller för att de är rädda för min reaktion. Jag vill att de ska låta bli eftersom att de förstår vad konsekvensen blir. Konsekvensen, inte straffet.

Många som straffar sina barn gör der förmodligen inte för att de har någon ond avsikt med det utan på grund av okunskap och otänkthet. Därför uppmanar ju nu alla mammor och pappor, som läser min blogg och straffar sina barn, att fundera över varför de gör det och vad de egentligen tror att det kommer leda till, både kortsiktigt och långsiktigt.

Idag har jag varit på möte med en väldigt sympatisk studievägledare och jag kommer att börja läsa religion på Komvux den sista maj. Jag har redan hunnit beställa studielitteraturen!
Detta kommer jag dock att göra vid sidan om jobbet, vilket innebär att jag kommer att vara hemma med barnen hela dagen för att sedan jobba 17-21 och utöver det hinna med heltidsstudier.

Från och med den 4 juli kommer jag däremot bara att plugga. Först tänkte jag att jag skulle söka ett jobb vid sidan om, men jag vill inte det. Jag har aldrig gjort en sak i taget. Ända sedan jag började gymnasiet så har jag jobbat vid sidan av, vare sig jag har pluggat eller varit föräldraledig och nu vill jag inte det längre.
Nu ska jag plugga heltid och sen får det vara nog. Resten av tiden ska jag spendera med min familj, mig själv och mina vänner.

Som jag längtar!

Jag blir lätt arg och irriterad och det som har irriterat mig idag är följande:

Jag ska studera vidare. Att jag ska göra det är någonting jag alltid har vetat, men jag har aldrig vetat när eller hur. Eller vad.

Som premisserna ser ut nu så kommer det att bli väldigt snart någonstans i närheten (alltså Luleå eller Skellefteå) eller så kommer jag att studera på distans. Vad vet jag fortfarande inte.

Nu när jag har sagt upp mig från jobbet så har jag fått både en och två insinuationer gällande det. De tycker att det är konstigt och att jag är lurad som går från att ha en fast inkomst till att låna pengar för att utbilda mig. Speciellt när jag har barn.

Det här är alltså samma människor som själva lånar pengar till att åka på charter, till att byta ut möblerna i hemmet och till att glasa in sina altaner.
Det är okej, men att låna pengar till att investera i en utbildning är det inte.

Det positiva är att jag inte behöver bry mig om vad de tycker eller ens lyssna på dem. Vad de tycker påverkar inte mitt beslut för fem öre. De behöver inte heller förstå varför jag väljer att göra det, det enda de behöver göra är att respektera det och lämna mig ifred. Jag kan inte tycka att det är för mycket begärt.

Det negativa är att jag inte har kommit så långt i min personliga utveckling att jag kan ignorera dem. Jag måste irritera mig. Det är som att det är så djupt rotat i mig. Gaaaaah!

Knäppa människor - Min personliga utveckling: 1-0.

Man ska lita på sin magkänsla för den ljuger inte. Känns det som att någonting är vansinnigt fel så är det förmodligen det också.

Igår sa jag upp mig från jobbet och det kanske var lite dumt med tanke på att jag har hus och två barn och inte den blekaste aning om vad jag ska göra, men samtidigt så är jag inte orolig. Jag ser det som en möjlighet till en nystart.

Spännande!