Idag vankas det traditionelltsenligt första adventsfirande hemma hos oss. Dagen till ära har jag dessutom tagit på mig mitt finaste diadem och ett "riktigt" armband i silver (Jag använder vanligtvis bara fulsmycken från H&M) så nu är jag fit for fight.

Just nu räcker tiden inte till. Det känns som att alla dagar (och nätter för den delen) går ihop med varandra och att att göra-listan aldrig bli kortare. Det kanske är det som kallas livet? Jag tänker ofta att saker i stil med att jag ska lägga mig tidigt eller sätta mig ner och läsa/se någon film, men det går inte. Och så ska jag ju bara först. Jag tror jag går lite i min farmors fotspår som levde efter mottot "Vila får man göra i graven". Ska jag följa i hennes fotspår fullt ut så är det 69 år kvar.

Idag är det våran sol Rubens 8-månadersdag. Det har vi firat med att frysa kinderna av oss ute i snålblåsten, att dricka kissljummet kaffe och att betala räkningarna. Hurra! Hurra! Hurra!