Just nu räcker tiden inte till. Det känns som att alla dagar (och nätter för den delen) går ihop med varandra och att att göra-listan aldrig bli kortare. Det kanske är det som kallas livet? Jag tänker ofta att saker i stil med att jag ska lägga mig tidigt eller sätta mig ner och läsa/se någon film, men det går inte. Och så ska jag ju bara först. Jag tror jag går lite i min farmors fotspår som levde efter mottot "Vila får man göra i graven". Ska jag följa i hennes fotspår fullt ut så är det 69 år kvar.