I min värld, då det kommer till barnuppfostran, så är en konsekvens någonting som har en direkt koppling till "det de har gjort". Har de exempelvis sönder en leksak så kan de inte längre leka med den, häller de ut mjölet då vi ska baka så kan vi inte baka i och med att vi inte har något mjöl kvar och så vidare.

Att till exempel skicka in sina barn i sitt rum, ta ifrån dem deras leksaker eller favoritfilm ser jag inte som en konsekvens, det ser jag som ett straff. Och vad ger det? (Förutom ingenting då.)

Vill jag att mina barn ska ha sönder sina grejer? Nej, givetvis vill jag inte det. Men jag vill inte heller att de ska låta bli bara för att jag säger det eller för att de är rädda för min reaktion. Jag vill att de ska låta bli eftersom att de förstår vad konsekvensen blir. Konsekvensen, inte straffet.

Många som straffar sina barn gör der förmodligen inte för att de har någon ond avsikt med det utan på grund av okunskap och otänkthet. Därför uppmanar ju nu alla mammor och pappor, som läser min blogg och straffar sina barn, att fundera över varför de gör det och vad de egentligen tror att det kommer leda till, både kortsiktigt och långsiktigt.