Barnens morfar

Någonting som gör väldigt ont i mitt hjärta är att mina barn aldrig kommer att få lära känna sin morfar.

Den enda anledning till att de kommer att veta saker om honom är eftersom att jag eller någon annan kommer att berätta det. De kommer aldrig att få uppleva att han älskade blues, ägde massor av gitarrer och hade en imponerande skivsamling. De kommer aldrig att få uppleva att han byggde gitarrer och förstärkare i garaget, att han och mormor hade en segelbåt, att han lagade italiensk middag på lördagar medan han lyssnade jättehögt på Solens mat-skivorna och tjuvsmakade parmaskinka. De kommer aldrig att få uppleva hans opretentiösa, ödmjuka och avslappnade sätt eller hur han aldrig blev arg på människor, men ofta på döda ting.

De kommer aldrig att få se honom immitera hur jag som 14-åring uttryckte min avsky mot Tom Jones och hur äckligt jag tyckte att hans brösthår som vällde fram ut skjortan var . Och hur gott han skrattade åt det.

De kommer aldrig att få uppleva hur illa han tyckte om russin och 'Tears In Heaven' med Eric Clapton eller hur hans mamma alltid lagade ovala paltar med köttfärs i till honom eftersom att han hade fått för sig att det inte var gott med fläsk i palt.
De kommer aldrig heller att få uppleva att han inte kunde dricka juice utan att få halsbränna och att han fodrade en god natts sömn och gärna en middagslur på det.
Och det gör lika ont att han aldrig kommer att få lära känna sina barnbarn. Han dog, helt utan förvarning uppe på fjället, strax innan Milo hunnit bli åtta månader och innan han själv hunnit fylla 51. Han fick aldrig vara med när Milo lärde sig att gå eller att säga 'morfar' och det enda kopplingen Milo har med honom just nu är att vi brukar besöka hans grav, att han vet att morfar hette Dennis och att han finns i himlen. Ruben hänger också med till graven, men han är för liten för att förstå.

Han kommer aldrig att få lära sina barnbarn att "he set it uti grejen" och han kommer aldrig att få ta med dom ut på isen och skidra.
Barnens morfar var inte min biologiska pappa, men han är den jag har växt upp med sedan jag var åtta år. Han valde att ta oss till sig som sina barn med allt vad det innebär. Han är den som, tillsammans med våran mamma, har skjutsat mig till mina fotbollsmatcher, plåstrat om mina sår, hämtat mig från konserter, varit på mina teaterfäreställningar och skolavslutningar och sett till att ingenting någonsin har saknats för mig. När han kom in i vårat liv så kan jag, utan att överdriva, säga att vi fick någon att lita på och en stabilitet som vi tidigare saknat.

Jag vet att det inte finns någon rättvisa i världen, men vad är det för en tröst då man har förlorat någon som stått en så nära? Livet går vidare, man kan inte undgå det - och jag vill inte heller ungå det - men att tiden läker alla sår är inte sant och det tror nog att de flesta vet om. Det är bara någonting dumt man säger av någon ännu dummare anledning.
Han fattas oss alla så mycket någon bara kan fattas en annan människa och ibland, som nu, är det mer påtagligt och svårare att hantera än andra gånger.