Vet ni vad som är härligt? Människor som ljuger så mycket att de tror sig själva. Det tycker jag är underbart och upplyftande på alla sätt saker kan vara underbara och upplyftande på. Mest underbart och upplyftande tycker jag att det är då folk ljuger om banala saker som det inte finns någon som helst anledning att ljuga om. Är det då det börjar vara sjukligt, då det inte finns någonting att vinna på lögerna utan de blir lika självklara för en som det är att andas?

Det enda positiva jag kan komma på med den här helgen är att den snart är över.

Vad kom först, hönan eller ägget?

Jag vet inte om jag inte kan sova eftersom att jag är irriterad eller om jag är irriterad eftersom att jag inte kan sova. Med troligt det sistnämnda eftersom att jag sov alldeles utmärkt fram tills det att någon jävel, och med någon jävel menar jag min man, kom hem och stank som en hårspraysflaska ur käften efter att ha varit på fest. Han blev förpassad till en annan säng, men det hjälpte ju föga (uppenbarligen) eftersom att jag sitter här klarvaken och det är ett par timmar sen han kom hem.

Har satt på en tvättmaskin och plockat ur disken. Synd att det är mörk för annars hade jag kunnat passa på att putsa fönstrena också.

Får satsa på en kopp té och lite kvalitets-TV istället.

Update: Jag är inte irriterad över att han har varit på fest utan över att han väckte mig då han kom hem för att själva däcka på tre röda. Bara så ni vet.

Fredag

Eftersom att Ruben inte är sjuk längre så skulle de egentligen till dagis idag, men vi blir hemma istället. Säga vad man vill om att plugga på Komvux, men slappt är det då. Vi har barnen på dagis halvtid ungefär och ändå kan vi lyxa till det med lediga dagar utan att det direkt påverkar. Passar oss jättebra då våra barn inte skulle orka med längre dagar på dagis och fortfarande må bra. Antar att det tar ett tag att vänja sig.

Har druckit en kopp med citron- och hongungsvatten och ska snart bege mig ner i källaren för att leta reda på varmare jackor till barnen. Att försöka att hitta någonting i våran källare sätter verkligen ens tålamod på prov och är minst sagt ett jäkla gissel. Dags att organisera månne?

Ska förbi stan en sväng då jag är i stort behov av strumpbyxor och grejer, men det för vänta ett par timmar då jag tänkte försöka passa ihop det med Dannes lunch så att han får dras med ungarna under tiden.

Sen blir det en sväng förbi barnens farmor för att få äta av Pelles köttsoppa. Vet ni hur mycket jag älskar köttsoppa? Om jag bara fick äta en sak resten av livet så skulle jag välja det.
Hoppas att han har lyckats lika bra me soppan som han brukar!

Att handla mat

Hemma hos oss är det jag som sköter handlingen eftersom att jag är den som lagar mat i 9 fall av 10. Det är förmodligen en underdrift. Dessutom så tycker jag att det är roligt att handla mat så istället för att se det som ett ont måste så ser jag det som ett roligt måste.

Anyhows så hatar jag att småhandla! Att gå in på en affär för att handla några liter mjölk, ett smörpaket och några stackars bananer är ju totalt värdelöst. Jag handlar därför rätt sällan, men då handlar jag mycket istället. Och trots att jag tänker att "Idag ska jag bara köpa det och det" så kommer jag ändå ut med två fulla kassar.

Idag skulle jag exempelvis bara handla mjölk, men jag fick förutom sju liter mjölk även med mig 1 liter Brämhults apelsinjuice, mandariner, citroner, potatis, falukorv, rökt och gravad lax (vilket jag av principskäl vanligtvis inte köper med tanke på överpriset. Till skillnad från Brämhults apelsinjuice då...), philadelphia, kaviar och smörgåsrån. Och då var det en "lindrig" gång.

Det är visserligen mat som vi kommer att äta upp, men ändå.

Onsdag

I natt blev Ruben är sjuk (igen!) med feber, hosta och massa snor. Själv är jag också förkyld, men har tack och lov sluppit feber. Jag blir jättepåverkad av feber, alldeles utslagen även om jag har relativt lite förhöjd kroppstemperatur. Milo är precis likadan och börjar till och med att hallucinera om febern är lite högre. Hemska grejer.
Eftersom att jag tog förra vab:en och även gången där innan (Danne var bortrest) så är det hans tur nu. Vi delar 50/50, men vi är flexiba beroende på hur viktiga grejer vi har på våra agendor.

Har varit väldigt effektiv idag, vilket gör att jag med gott samvete kan lägga mig klocka 19 om jag vill och det funderar jag starkt på att göra. Att sova framför TV:n har kommit att bli ett av mina största intressen sen jag blev gravid med lillgrisen i magen. Lite överdrivet kanske, men skönt är det i varje fall

Som avslutning på det här inlägget så ska jag dela med mig av världens bästa meducin mot onda halsar: juicen från en pressad citron, honung efter behag (själv brukar jag nöja mig med en tesked ungefär, men då blir det ganska surt) och kokhett vatten så att det fyller upp en tekopp.

Skolan ska inte innebära utanförskap

Aftonbladet skriver idag om en skola Oxölesund som är anmäld av en förälder eftersom att de har schemalagd frukstund varje dag där barnen ska ta med sig egen frukt och utflykter där man ska ta med sig matsäck en gång/månad. Den som har anmält skolan menar att det strider mot skollagen eftersom att skolgången ska vara avgiftsfri.

Jag tror att majoriteten av föräldrarna i Sverige har råd att skicka med frukt och matsäck till sina barn och jag tror också att de flesta har möjlighet att bidra med pengar till skolresor och presenter till lärarna, men är väl medveten om att inte alla har det.

De flesta som har kommenterat den här artikeln tycker att man ska tänka efter innan man skaffar barn, att föräldrar inte ska skaffa barn om man inte kan försörja dom, att frukt är nyttigt och att det är gnälligt, att föräldrarna prioriterar dåligt och att föräldrarna som inte skickar med dessa grejer förstör för alla andra. Och det kan man tycka vad man vill om.

Föräldrarna kanske prioriterar som aparslen, det kanske handlar om dåliga föräldrar som helt sonika skiter i sina barn. Det kanske handlar om att de föräldrarna vill förstöra för andra (även om det låter väldigt osannolikt), det kanske handlar om föräldrar som faktiskt inte har råd...Vad vet jag.

Jag tycker att det känns hemskt är att de här människor är så arroganta och empatiskt efterblivna. De förstår inte utanförskapet som det faktiskt innebär för de här barnen som inte har med sig frukt och matsäck eller kan bidra till klasskassan och köpa lunch under klassresan, av vilken anledning det än må vara.

De kan inte tänka sig hur det känns för de här barnen att dag efter dag sitta och glo medan klasskompisar flistuggar äpplen under lektionstid samtididgt som de själva inte gör det eftersom att de inte har något äpple att flistugga. Och nej, jag tror inte att de har det speciellt mysigt under fruktstunden även om den innehåller sagoläsning också. Och visst, det är väldigt bra om de övriga barnen lär sig att dela med sig, men hur lattjo är det för barnen som blir välgörenhetsfall?

Jag vet inte när folk blev så jävla besatta av de här frukstunderna och började leva i tron att det är livsviktigt för barn att äta sin frukt just under lektionstid. Är fruktstunderna nu verkligen så viktiga att de ska hållas på lektionstid så måste de givetvis bekostas av skattemedel. Och räcker de inte till så får man ju helt enkelt höja skatterna så att det täcker en frukt/elev och skoldag. Easy peasy lemon squeezy!

Föräldrar ska aldrig behöva betala för saker som sker under barnens tid i skolan.
Vill och kan man åka till badhuset med sina barn och äta pizza efteråt eller spela minigolf så får man göra det på sin fritid - inte under skoltid.
Föräldrar ska inte behöva må dåligt över att inte kunna låta sina barn delta och barn ska inte behöva uppleva utanförskapen med att inte få vara med.

Jag tycker att det är vidrigt att de här människorna in besitter tillräckligt med empati för att kunna se utanför sig själva och sin egen familjesituation och jag tycker att om det är några som borde ha tänkt efter innan de skaffade barn så är det dom...

Och just ja, smartskaftet som skrev en krönikan om det hävdade, jag citerar: "Frukt är inte en avgift, det är vanlig omsorg." Då fick vi det utrett också!

Tisdag

Några timmars sömn och morgonmys med barnen fick mig på bättre humör. Ibland blir det bara så påtagligt och verkligt och det är jobbigt. Usch.

Något roligare då: Jag är förkyld. Igen. Kul, va? Jag har druckit varmt vatten med massor av citron och honung och det gör underverk för halsen, men huvudet spränger, näsan rinner och hostan har kommit tillbaka.
Jag verkar få världens sämsta immunförsvar då jag är gravid och det känns så onödigt. Att vara gravid i sig själv, i det stora hela, tycker jag är ganka otrevligt och det borde räcka.
Men å andra sidan så är en förkylning inte så mycket att gnälla över - det är ju övergående och gnäll ju inte speciellt konstruktivt och därför så leder det sällan någonstans.

Well, tillbaka till böckerna.

Barnens morfar

Någonting som gör väldigt ont i mitt hjärta är att mina barn aldrig kommer att få lära känna sin morfar.

Den enda anledning till att de kommer att veta saker om honom är eftersom att jag eller någon annan kommer att berätta det. De kommer aldrig att få uppleva att han älskade blues, ägde massor av gitarrer och hade en imponerande skivsamling. De kommer aldrig att få uppleva att han byggde gitarrer och förstärkare i garaget, att han och mormor hade en segelbåt, att han lagade italiensk middag på lördagar medan han lyssnade jättehögt på Solens mat-skivorna och tjuvsmakade parmaskinka. De kommer aldrig att få uppleva hans opretentiösa, ödmjuka och avslappnade sätt eller hur han aldrig blev arg på människor, men ofta på döda ting.

De kommer aldrig att få se honom immitera hur jag som 14-åring uttryckte min avsky mot Tom Jones och hur äckligt jag tyckte att hans brösthår som vällde fram ut skjortan var . Och hur gott han skrattade åt det.

De kommer aldrig att få uppleva hur illa han tyckte om russin och 'Tears In Heaven' med Eric Clapton eller hur hans mamma alltid lagade ovala paltar med köttfärs i till honom eftersom att han hade fått för sig att det inte var gott med fläsk i palt.
De kommer aldrig heller att få uppleva att han inte kunde dricka juice utan att få halsbränna och att han fodrade en god natts sömn och gärna en middagslur på det.
Och det gör lika ont att han aldrig kommer att få lära känna sina barnbarn. Han dog, helt utan förvarning uppe på fjället, strax innan Milo hunnit bli åtta månader och innan han själv hunnit fylla 51. Han fick aldrig vara med när Milo lärde sig att gå eller att säga 'morfar' och det enda kopplingen Milo har med honom just nu är att vi brukar besöka hans grav, att han vet att morfar hette Dennis och att han finns i himlen. Ruben hänger också med till graven, men han är för liten för att förstå.

Han kommer aldrig att få lära sina barnbarn att "he set it uti grejen" och han kommer aldrig att få ta med dom ut på isen och skidra.
Barnens morfar var inte min biologiska pappa, men han är den jag har växt upp med sedan jag var åtta år. Han valde att ta oss till sig som sina barn med allt vad det innebär. Han är den som, tillsammans med våran mamma, har skjutsat mig till mina fotbollsmatcher, plåstrat om mina sår, hämtat mig från konserter, varit på mina teaterfäreställningar och skolavslutningar och sett till att ingenting någonsin har saknats för mig. När han kom in i vårat liv så kan jag, utan att överdriva, säga att vi fick någon att lita på och en stabilitet som vi tidigare saknat.

Jag vet att det inte finns någon rättvisa i världen, men vad är det för en tröst då man har förlorat någon som stått en så nära? Livet går vidare, man kan inte undgå det - och jag vill inte heller ungå det - men att tiden läker alla sår är inte sant och det tror nog att de flesta vet om. Det är bara någonting dumt man säger av någon ännu dummare anledning.
Han fattas oss alla så mycket någon bara kan fattas en annan människa och ibland, som nu, är det mer påtagligt och svårare att hantera än andra gånger.

En tröja är en tröja är en tröja...

Hur gör ni då era barn inte vill byta kläder eller vill välja kläder själva?
Milo har haft en tröja i gaaanska så många dagar och den är i gaaaanska så stort behov av att tvättas (matfläckar och grejer), men han vill inte byta. Han sov t.o.m. i den i natt och har den på sig idag på dagis. Inte för att det i sig spelar någon som helst roll överhuvudtaget.

Ska man låta honom ha den och inte göra någon grej av det  och "vänta ut honom" eller ska man ta ifrån honom valet och helt enkelt bestämma åt honom att han ska ha en annan?
I ärlighetens namn så...ja, det är inte värre än en smutsig tröja liksom, men jag förstår inte heller riktigt grejen med att han inte vill byta.

Vi har aldrig behövt "bråka om kläder". Vi har försökt låta kläder vara någonting som skyddar kroppen mot kyla och värme - vare sig mer eller mindre, man byter kläder eftersom att de är smutsiga och behöver tvättas, kläder ska inte vara "roligt" eller någnting man ens ska behöva ägna sina tankar åt då man är tre år.
What to do?

Update: Märker att jag har uttryckt mig lite otydligt. Min fråga är helt sonika huruvida man bör låta en 3-åring själv få välja vad de ska ha på sig om man inte vill att de ska vara brydda om det. Jag vill inte att han ska bry sig, jag vill inte att ha ska tänka på kläder eller på att vara fin. Jag tycker att det ärså jävla oväsentligt för ett barn och jag vill att han också ska tycka det.

Gör man honom bara mer intresserad av att vara fin (om det nu är det det handlar om?) genom att neka honom att själv välja kläder, genom attt säga att "Det här ska du ha på dig idag vare sig du vill eller inte"?

För att få mycket kommentarer

Gå nu in till Kajsa och svara på hennes fråga om huruvida ni brukar surdegsbröd eller inte. Jag har sagt att de som frågar saker i sin blogg får mycket kommentarer och jag vill ju inte gärna ljuga. Så, hurry, hurry!

Kaffe

Jag är uppvuxen i en familj där vi dricker starkt kaffe. Ibland jämför folk min ena lillebrors kaffe med olja och Daniels morfar tycker alltid saker som "Ja-a, häjn jär då kaffe för en karl, jajjamen, he jär då så säkert" då han dricker kaffe hos oss.

I min mening ska kaffe vara starkt och bland det äckligaste jag vet är spekaffe som ser ut som färgat vatten (som jag tycker att man blir bjuden på speciellt av de som kokar sitt kaffe).

Hemma hos oss serveras det bara Zoegas Mollbergs Blandning (dyrt och dumt, men gott). Jag har försökt att hitta kravmärkt och ekologiskt kaffe, men eftersom att jag inte har hittat något som smakar bra så forsätter jag dricka dumt dyrkaffe.

Hittelön utlovas till den som rekomenderar ett snällt, kravmärkt, ekologiskt och gott kaffe till mig.

Datorjävel!

Ibland, och med ibland så menar jag varje morgon då jag ska börja plugga, så har jag lust att kasta datorn i väggen! (Och det kommer mest troligt att hända en dag, jag har kastat sönder många mobiltelefoner och fjärrkontroller i argen.)

Det är som att den är morgontrött och jag upplever att det tar så lång tid för den att vakna. Den är seg och laggar och allt vad det nu heter. Jag hatar det! Jag står inte ut med sånt! Det är så värdelöst att jag...ja, jag vet inte vad!

Mina annars så bra nerver går sönder...Det äter upp mig! Gaaaah!

Mat, mat, mat

Har satt in en entrecote i ugnen för några timmars tillagning. Till det ska la familia få potatisgratäng i värsta märkes portionsformarna (som vi fick i bröllopspresent och som fortfarande aldrig använts) och till mig själv ska jag hitta på någonting annat smarrigt. Eller så äter jag "bara" endiver till, vi får se.

Jag och Ruben var och handlade på Coop tidigare idag och i vanlig ordning så brukar jag kolla efter kött och grejer med kort datum (för att det är sååå billigt) och varje gång så tänker jag att man skulle kunna minska matkostnaden massor varje månad om man gick och handlade där varje kväll, men det blir aldrig att jag gör det. Tid har jag väl egentligen (finns väl få saker man har så gott om även då man anser att tiden knappt räcker till?), men då känns de där pengarna man kan spara inte lika lockande längre.

Känns som att jag hellre skulle skaffa ett extrajobb (har dock inga planer på det just nu) än att springa på Coop i tid och otid, även om jag tycker om Coop. Jag tycker att de har trevlig personal och ett bra utbud av grejer (även om jag ibland spottar och svär över saker jag saknar). Kvantum ger jag inte så mycket för, jag tycker att de är alldeles för dyra och sen så tycker jag inte att det är så bra stämning där. Ska jag handla kött så handlar jag helst på lill-Ica på Djupviken eftersom att de har bemannad chark och att det känns väldigt fräscht. Willys handlar jag inte på eftersom att jag alltid har fått stödhandla efteråt (de har aldrig crème fraîche eller grädde!).
Så, nu hoppas jag att ni i intresseklubben har antecknat  och att ni gör någonting vettigt med den informationen.

Gräddtårta till frukost

Igår ville Milo, precis som Pippi Långstrump, ha gräddtårta till frukost och eftersom att jag är världens snällaste morsa så fick han givetvis det. (Dock inte utan ett långt utlägg om att det är en engångsföreteelse och ingenting som kommer att bli en vana.)

Jag har sorg!

Alltså, jag har tänkt på en sak...Hur kommer det sig att vissa "kopierar" andra människors bloggar in i minsta detalj? Moahaha, skämtar bara, Sandra! Vill ni läsa om och fundera över det så får ni göra det här.

Det jag tänkte dela med mig om idag är följande (ni som har tillgång till mina statusuppdateringar på Facebook kan titta bort om ni inte vill riskera att höra mitt gnäll igen):
Det med ett tungt hjärta jag kan meddela att min barnmorska (som jag kör enkomt till det fruktansvärda landet Norrfjärden för att besöka!!) ska sluta. Hon har fått en annan tjänst som innebär att hon inte kommer att arbeta som BM längre. Jag tycker verkligen om henne så otroligt mycket, vilket då även gör att jag såklart är glad för henne skull MEN NU MÅSTE JAG HITTA EN NY!
Med Milo gick jag hos häxan på Furunäset, men det finns inte en chans i världen att jag går dit igen. De flesta som har lämnat tips har lagt sin röst på BM på Cederkliniken, men det här med privatisering av vården...Ja, jag måste tänka på det.

Någon som har bra erfarenheter av hon på Piteå VC? Snälla, säg att hon är bra!

"Sunt förnuft"

Varför använder människor uttrycket "sunt förnuft" som att det vore något universalt där det innebär samma sak för alla? Ens "sunda förnuft" (vilket förövrigt är ett av de absolut värsta uttrycken jag vet!) ser givetvis väldigt olika ut beroende på vem man är, vilken ryggsäck man bär, vad man har för förhållningssätt till saker och ting och så vidare.

Kan någon flitig användare av detta uttryck vara snäll och förklara det för mig?

Tandläkaren, BVC, MVC

Danne har åkt med Milo till tandläkaren på 3-årskontroll och jag och Ruben hänger här hemma i väntan på att de ska till dagis. Imorgon ska Milo på 3-årskontroll på BVC (är vi de enda som alltid blir kallade "sent"?) och sen på torsdag ska jag till BM för att kolla blodtrycket och urinen. Känns lite onödigt egentligen eftersom att man inte kan få havandeskapsförgiftning under första halvan av graviditeten, men läkaren har bestämt att jag ska dit varannan vecka och då är det så.

Sen till veckan är det dags att beställa tid för RUL, vilket man ska göra ungefär 4 veckor innan. Som jag längtar! Trots att jag redan har fått en tjuvtitt på att bäbisen i magen så kan faktiskt mycket hända på några veckor och jag är bara i 13+4 idag så det är fortfarande relativt "tidigt". Dessutom så kollade de ingenting förutom storleken på bäbisen och att hjärtat faktiskt slog.

För övrigt så åt jag en snickers till frukost idag och det värsta var att jag inte ens var speciellt sugen. Nyttigt, va?  Det förstör mitt kostflyt som jag har nu. Det enda onyttiga jag har ätit den senaste tiden är två finncrisp med smör, ägg och kaviar/kväll. Det är så gott! Någon som vet om det finns något bättre alternativ till Kalles? Det är ju beaucoup med socker i och det vill jag gärna komma ifrån.

Oordning och oreda

Idag är det ingen ordning och reda på Gökhemsgatan.
Morgon började med att Ruben vaknade halv 6 istället för klockan 7 som han vanligtvis gör. Medan Milo var på dagis mellan 8 och 12 så läste vi, åt frukost, kramades och bytte blöjor.

Efter att ha hämtat Milo på dagis så bar jag upp en gunghäst från källaren som de sedan sysselsatte sig med en stund innan jag la Ruben. Han sover än. Jag och Milo somnade tillsammans på soffan ganska snart efter att Ruben somnat och sov i över två timmar. Milo sover vanligtvis inte middag, vilket kommer att resultera i att han aldrig kommer att somna ikväll. Kanske runt 22.30...om jag har tur.

När vi vaknade var Milo hungrig och bad om att få äggröra. Eftersom att jag älskar då har ber om nyttiga saker som ägg så sa jag givetvis ja (istället för att gett honom ett mellis och bett honom vänta till middagen). Äggröran intog han framför Pippi och att äta framför TV:n eller att ens se TV mitt på dagen händer sällan och aldrig hemma hos oss. Någon gång har han fått se TV på dagtid och då har det varit om han har varit sjuk eller om det har spöregnat i hundra dagar i sträck.

Själv har tryckt i mig en stor tallrik av någonting som jag åt väldigt ofta då jag bodde i Belgien; chicons, alltså endiver, med vinägrett gjord på olivolja, överdrivet mycket balsamvinäger, dijonsenap och ingenting annat. MUMS!

Längtan till fjälls!

Jag vill till fjälls! Men eftersom att det inte kommer att bli någonting av det förrän tidigast nästa höst så vill jag ut i naturen och steka mat på muurikkan. Kanske lite renskav, lite svamp, lite lök, lite vitpeppar, lite salt, lite crème fraîche, lite lingon...
Till det vatten i en kåsa direkt från kallkällan och sen koka kaffe över elden.

Nästa höst så ska förhoppningsvis jag och min kompis Linnea iväg och göra lite dagsturer. Kanske med en liten halvåring på ryggen, kanske utan en liten halvåring på ryggen...Hur som helst längtar jag!

Dagis, dagis, dagis...eller vab, vab, vab kanske man ska säga?

Idag får Milo vara på dagis medan jag och Ruben ligger hemma i feber. Ruben har även tagit över Milos ögoninflammation, han hostar och är allmänt hängig och vill bli buren hela tiden.

Mina stackars små grisapor som utsätts för alla hemska baciller dagarna i ända!

Nu längtar vi tills det blir fredag så att Danne kommer hem. Då ska jag ta igen lite av all sömn jag inte fått p.g.a. feberfrossa och ett barn som inte kan sova p.g.a. allt snor och slem och jag vet inte vad.