Igår träffade jag min nykläckta brorsdotter för första gången (då fyra dagar gammal) och hon var så bedårande! Som en karamell! Hon vägde två kilo mer än vad Ruben vägde då han föddes, men hon var ändå den minsta bäbisen jag har sett i hela mitt liv! Så fin, så fin och min livmoder gjorde frivolter hela dagen och kvällen! (Och nej, några fler barn är det inte på G. Än.)

Just nu har jag fått en fixide en stuga i Västerbottens inland. Och jag som är en kustmänniska ända ut i fingerspetsarna! Hur botar man det tro?