Jag är livrädd för att bebisen i magen ska utvecklas till en enorm klump. Den får jättegärna bli ett sumo utanför magen, men innan den har kommit ut så vill jag att den ska vara nätt med litet hattmått och smala axlar.
Med tanke på Milos och Rubens storlek (2900-nånting respektive 2500-nånting gram) så jag vet att min oro är ganska obefogad, men jag kan inte hjälpa det.
Jag vet inte exakt vad det är jag är rädd för, men jag antar att jag har någon snedvriden bild över hur en liten bebis bara ploppar ut medan en stor håller på att fastna med axlarna och ha sig.
Någonstans så kanske det bottnar i min rädsla för att spricka igen.
Med Milo gick jag ju sönder väldigt mycket både invändigt och utvändigt och det tog i princip ett helt år innan jag blev av med komplikationerna från det. Jag antog hela tiden att det berodde på att det gick ganska fort (4 h), men vad vet jag?
Med Ruben sprack jag å andra sidan ingenting trots en snabbare förlossning som tog 1 h 40 minuter från igångsättning (hade dock inte värkar i början), men då hade ju hans bror redan banat väg 1 år och 8 månader tidigare.
Egentligen så är det ju helt meningslöst att ens fundera över det eftersom att bebisen kommer att ha den storlek den har, men ibland (och med ibland så menar jag ganska ofta) så gör jag det ändå!
5 kommentarer:
Det är nog helt naturligt att känna så. Trots att alla "bevis" visar på att det kommer att bli ännu en liten plutt som ser dagens ljus så ska du inte förringa dina känslor. Det är ok att tänka och känna saker som är helt orimliga. Har du pratat med mvc om det? Det hjälpte mig (nu var ju Ludvig å andra sidan den där klumpen du pratar om) och jag kände att jag hade mer koll på läget efter att jag fått höra hur det ser ut.
Som förstföderska spricker 80% av alla kvinnor, nästan oundvikligt (tyvärr). Sen är det så att vid nästa barn är vävnaderna mjukare och mer eftergivliga så då går det fortare och risken att gå sönder är mycket mindre. Så, risken att du går sönder denna gång är ganska liten, iaf någon större bristning. Och du lär inte få ett stort barn om dina förra inte var prematura och ändå såpass små. Så din oro är förståelig men inte berättigad, om du förstår vad jag menar. Lycka till
Klart men får vara rädd!:)
Med Lucas tog det tre timmar efter att vattnet gått,och jag sprack ingenting.Han vägde 3130.
Med Liam tog det en timme från det vi kom in och trekrystvärkar efter att vattnet gått och han ut.
Han vägde 3850 och även då sprack jag inget.:)
Jag har varit livrädd för att spricka,det är det värsta jag kunnat tänka mig.
Så jag har inte haft bedövingen med någon av pojkarna eftersom jag fått för mig att man lättare kan spricka då.:)
(Fast iofs så har jag aldrig hunnit få någon bedövning heller)
Åh jag nojjar också (redan!). Ändå gick förlossningen med Nova relativt bra och lätt. Men ja, det är ju inte direkt det skönaste man vart med om.
Det går en dokumentär ikäll 20.00 Uppdrag granskning.
Sen kanske lägga in i förlossnigsplanen att man vill ha extra mycket fokus på perinealskydd.
http://svt.se/ug/20111130152153/sunderby_sjukhus_bland_de_basta_i_landet
Elina tog ca 3,5 timme från när de satte fart på allt igen och min barnmorska var helatiden där och hjälpte, höll och drog. Hur fräscht det nu lät så funkade det :D
Skicka en kommentar