Under kvällens UD så grät jag som jag inte har gråtit på väldigt, väldigt länge. Jag kände igen mig så otroligt mycket och efter att ha läst chatten så verkar det vara så många som har fått ett liknanade bemötanden av förlossningen då det kommer till omfattande vaginala skador. Det tystas ner, det är ingenting de de vill låtsas om. Vad handlar det egentligen om? Prestige? Skam?
Nu tänker jag inte gå in på några detaljer, men läkaren som behandlade mig p.g.a. infektionen jag fick till följd av min skada och hur felaktigt den behandlades var inte nådig gällande förlossningsläkarens "arbete". Med all rätt också, för det blev verkligen inte många rätt där...
Idag är det nästan 3½ år sen Milo föddes och jag har fortfarande problem med smärtor och obehag bland en hel del annat.
Det värsta är att jag är så jävla feg. Jag är för feg för att kräva en ursäkt eftersom att jag har fått för mig att det är synonymt med att söka hjälp och söker jag hjälp så kommer någon jävel att gräva mig mellan benen och den tanken står jag inte ut med.
Sen så känns det inte som att någon skulle ta mig på allvar. Jag blev gravid ett år efter förlossningen och nu är jag gravid igen. Jag hör ju själv hur jävla motsägelsefullt det låter!
Hela det eländet som var, och till viss del fortfarande är, får mig att må fysiskt illa. Usch!
2 kommentarer:
Förstod att många skulle googla, därför skrev jag det. Mouhaha. Men visst var han ett riktigt kex!
Oj, visste inte att du fick problem efter första förlossningen? Är det något du kan skriva om? Skulle vara intressant att läsa. Kram!
Men usch, men jag måste säga att det är starkt av dig att "våga" föda fler barn efter en sådan upplevelse!
Skicka en kommentar